Ja har haft det lite jobbigt de senaste nätterna. Har inte kunnat sova utan har mest gått omkring och klagat. Matte har blivit irriterad och sagt både de ena och de andra till mig om jag inte tänkte knipa nos någon gång, för de va mitt i natten.
Nog kände ja igen vad som var på gång, har ju varit med om de en gång redan. De e så att ja löper alltså igen. När ja sover drömmer ja om min friare, ibland drömmer ja så heta drömmar att ja vaknar alldeles röd om nosen. Tänk om han kunde komma nu, oj så kul vi skulle ha tillsammans han och jag. 
Matte tycker synd om mig och ber mig hålla ut i två månader till. I maj e ja ett år och vettisen ville helst inte operera mig förrän ja nästan fyllt ett. Är visst en rätt så liten och nätt katt sa hon och de e ju en risk med att sövas. Så ja skall försöka hålla ut. Men de e jobbigt.
Inlägg
7 kommentarer:
Uj, oj. Husse säger att han minns när jag och Gibbe löpte samtidigt för flera år sedan. Han påstår att han bara fick sova 14 timmar på 10 dagar. Vet inte om det stämmer, men oj vad vi jamade och kurrade tillsammans. Fast nu är jag ju inte intresserad av sånt längre... Lyssna inte på din matte som skäller på dig, hon är säkert bara avundsjuk på dig. Det brukar ju människor vara.
Ja jamar inte så högt men de e mycket kuuuuuuurrrrr.
Oj, kan tänka mig att din husse måste varit minst lika frustrerade som ni då. Att få sova länge är visst viktigt för dem. Begriper inte varför de inte tar små lurar som vi under dagen.
Matte förstår bättre nu vad det handlar om. Problemet är att ja blir så rastlös innan de e "dags" så att säga och bara går omkring och klagar på allt och inget utan att hon förstår vad som är i faggorna.
Jag vet inte... tycker att det fortsätter att kännas oroligt i kroppen så här års, fast jag är kastrerad för många år sedan. Fast själva kastreringen var inget att oroa sig för, bara man får det gjort hos en bra veterinär... det knepiga är de där otäcka stygnen man hittar på magen när man vaknar efteråt! Och tratten... *ryser*... de sätter en läbbig tratt kring skallen på en, och sedan kan man inte gå vettigt utan vandrar rakt in i väggen. Tycker du skall se till att din matte ber vetten om stygn som inte går att bita bort, så att du slipper tratten... ifall att, menar jag.
Tass från Imma, som varit marsig ända sedan början av januari... fniss!
Nea, du får be din matte om en sån där tablett en gång i veckan. Det får jag och Zoya och det funkar faktiskt jättebra. Sen när matte har bestämt om jag ska avkomma en eller två kullar, vad nu det betyder? så ska jag till stickfarbrorn och stiliseras säjer hon. *svansknyck*
Imma: Matte är lite orolig att ja inte skall klara av att bli sövd eller så. Saker kan ju hända så hon vill vänta tills risken är så liten som möjligt.
En tratt säger du. Matte har sagt att hon skall fråga efter en sån där mjuk tratt som visst skall finnas till oss katter. Men de låter klart bättre att ha stygn som inte går att bita bort.
Får ja fråga om du fick medicin mot smärta med dig hem? Är lite orolig att ja skall ha ont för de vill ja inte ha.
Maya: Mattes förra katt dog av en juvertumör och enligt vettisen så berodde det troligtvis på att hon fick sånna tabletter en gång i veckan. De e därför matte inte vill att ja skall äta sådana, helst inte alls.
Men de handlar om två månader mot ett helt liv så vi skall nog stå ut matte och jag.
*kurr, kurr*
Tror inte att matte någonsin tänkte på p-piller till mig, eftersom hon visste att jag skulle vara goskatt hela livet och inte bli mamma. Så jag blev opererad när jag var tio månader, och det gick jättebra. Någon medicin mot smärta behövdes inte - vi katter är mycket tuffare än människor och har mycket högre smärttröskel, och jag kände inte annat än att stygnen stacks och kliade. Man vill ju inte gå genom livet med en taggtråd i magen! Så jag försökte ta bort den (när jag hade lyckats få matte att tycka så synd om mig att hon tog av mig tratten), men det gick inte. Istället tog veten bort stygnen efter en vecka, och sedan syntes det inte vad som hade hänt. Jag mådde bra redan andra dagen efter operationen och måste nog säga att tratten var betydligt jobbigare än vare sig operationen eller stygnen! Och vet du vad matte gjorde? Jo, eftersom jag inte kunde klättra upp i sängen medan jag var sydd, bäddade matte åt oss allihop - sig själv också - på golvet! Det var väl gulligt?
Tass från Imma, som hoppas att du mår bättre nu.
Tack Imma!
Ja, jag mår mycket bättre. Nu hoppas vi att de e lungt till min operationstid. E fortfarande lite rädd att ja skall ha ont och de låter inte alls kul med tratt och stygn. Killkatter har de visst mycket lättare sa matte. De e bara snipp, snipp sen klart. Lite avis på dem är jag.
Åh så gullig din matte e. Ni har tur som har henne och hon som har er.
Tass!
Skicka en kommentar