Ni vet ju att ja var på Blåkulla med matte i går. Vi hade hemskt trevligt. Har lagt ett gott ord för er andra katter så nästa år får ni säkert en inbjudan.
Matte berättade för mig om vad man trodde häxor var förr i tiden och jag blev så ledsen.
Vad man kallade för Häxor var ju inte alls onda! De som förföljde dem och utsatte dem för alla sorters grymheter – det var ondska i sin renaste form säger matte. Matte tror att de är så ganska ofta. Det är kanske de som anser sig ha rätten att utnämna andra som onda som har ondska i sig? Så var det förr i tiden när man hade något som kallades för häxjakt.
Det handlade oftast om så kallade kloka kvinnor som lärt sig att många olika växter har olika typer av läkande effekter. Tydligen ansågs det från vissa håll att inte alla fick vara kloka och förstå sig på saker i vår värld. Så därför fick inte de kloka kvinnorna använda sina växter för att hjälpa människor för då blev de utnämnda som onda. Det var nog så det började. Med att vissa ansåg sig ha ensamrätt på vad som är gott alltså. Sen rullade det på.
Människor ljög och sa saker som inte var sanna, sa att man sett saker man inte sett, hört saker man inte hört. Var man bara så mycket som avundsjuk på en kvinna kunde man kalla dem för häxor och så var jakten i gång. De stackars kvinnorna som utsattes kunde inte försvara sig. Många gånger utsattes de för prov som skulle bevisa att de var häxor. Proven var bara så grymma att om de bestod provet (och inte var häxor alltså) så dog de, överlevde de testet så ansågs de vara häxor och så blev de levande brända på bål.
I dag skojar man mycket om häxor. Men de finns de som kallar sig för häxor än i dag. Men matte och ja är bara häxor på skärtorsdagen då vi åker vi och hälsar på kompisar på Blåkulla.
Glad Påsk!