Katter är underbara.

På väg ut från toan känner jag något mjukt under foten och ett illvrål som får blodet att frysa i ådrorna följer. Jag trampade Nea på tassen. Skrämd for hon in under soffan och vägrade komma ut oavsett hur jag än lockade.

Jag var förtvivlad. Har jag skadat henne? Hatar hon mig nu? Är allt förtroende förbrukat nu?

Sista försöket, skramla rejält med torrfodret och vips dök ett randigt ansikte med vit nos upp.
Nu ligger hon och spinner brevid mig i soffan. Hon hatar mig inte.

Jag älskar henne så!